Återkomst

Det låter som hjärtslag. Kvinnan går in i rörelsen, försöker känna det slitna trägolvet med fotsulorna och omfamna luften omkring sig med armarna. Hon håller andan, smeker golvplankorna med tårna och låter träets lena värme fortplanta en liten våg upp genom knän, höfter och ryggrad.   

   Basen i musiken driver på och värmen tvingar fram en svettpärla som faller ner från nästippen. Hennes andning börjar sjunka in i kroppens och musikens rytm. Blodet rusar runt i rörelsen.

   Fötterna håller henne och låter hennes ryggrad svänga. Djupt från magen kommer rösten med och hon börjar ljuda energin hon bär inombords, inne i musiken.

   Hon ser ut i rummet, fyllt av människor i bylsiga, mjuka kläder som tillåter rörelseglädjen, värmen och svetten. Ljusgrå väggputs kröns av ett vitmålat trätak. Ett stort rum som hållit deras morgondans under många år och absorberat svetten, ilskan, leendena och tjuten.

   När tempot i musiken sjunker, rörelserna blir mindre och lugnare glider hennes blick ner mot golvet, snett ner till vänster mot en stor fuktfläck i plankorna. Som en mörk öppning i den stora träytan som sprider kyla i hennes kropp och drar henne tjugo år tillbaka i tiden. Hon står stilla, blundar, och inom henne förvandlas rummet till vinternatt, månljus och snötäckt is med en öppen vak. Från mörkret i skogssiluetten leder hennes lillebrors fotspår som samlar sig till en upptrampad väntan vid kanten av den svarta vattenrektangeln. Hon går omkring där i snön med hans brev i innerfickan. Ropar ut i mörkret och vet inte vart fotspåren leder.

   Doften av danssalen och ådringen i golvplankorna tränger sig på igen. Långsamt bleknar bilderna bort i hennes stillhet och i skenet från taklamporna. Hon tar sin vattenflaska och släntrar ut till omklädningsrummet.

   Efter duschen gömmer hon ansiktet en stund i den mjuka frottén och tittar fram i spegeln. Ansiktet suddas ut av imman på glaset. Hon står så en stund och ser sig som ett dimmoln i långsam rörelse.

   ”Alla försöker. Alla vill nå ut med nånting. Jag kan lika gärna drunkna i floden av röster, upplöst till sorl, suckar och små ljud utan sammanhang.

   Allt blir som ett hav, utan början, utan slut, svart och bottenlöst. En stor ocean som kränger och trycker ut mot min kropps gränser. En gigantisk vattenbubbla, tunn och skör, som rör sig av strömmarna och vinddraget, speglar allt runtomkring i sin yta och brister av hånfulla blickar och hårda ord…”   

   Morgonljuset tänder färgerna och skärper konturerna i centralstationens vänthall. Kvinnan tar en paus i läsandet av det gamla, tummade brevet från sin lillebror, lägger det i jackfickan och ser sig omkring.

   En ny dag med släta, förväntansfulla ansikten som kommer från dvalan, drömmarna, oron och vaken. Kjolfållar och pressveck som fladdrar över stressade ben. Blickar som söker hållpunkter.

   Hon köper en frukostbaguette med en slät kopp kaffe och sätter sig vid ett bord. Gregoriansk finmuzak glider omkring utan motstånd och ekar i rymden. Duvor smiter mellan benen på bänkarna i sin jakt på smulor. Ett ungt par nära hennes bord samtalar lågmält. Deras röster lyfter knappt över trafikbruset som sköljer in med vinddraget genom entrén. Gruset knastrar när någon skyndar förbi på gatan utanför. Varm, fyllig bröddoft stiger upp från caféets källare. En omfamning av färskt mjöl, salt, olivolja och hemlängtan.

   Hennes blick söker i den stora hallen. Kropparna och rytmerna omkring henne berättar om sina osynliga rum. Där hasar en gammal man med uppgiven hållning. En kvinna med tårfåror i kinderna. Någons frågande ögon söker ett sammanhang som ryckts bort. En dansare med hörlurar vaggar i sin egen musik i tyst glädje.

   Hon slänger jackan över armen och går mot perrongen. Några minuter kvar till avgång. Den långa aluminiumkroppen står tyst och glänsande med stilla hjul och öppna dörrar. Hon går ombord.

”…Känner mig som en apunge som klängde desperat vid mammas mage för att få vara med i livet, men utan att hon såg, utan att det fanns nån kontakt mellan oss. Nu släpar jag runt på hennes spöke i tystnad och skam.

   Har känt mig förlamad och tom så länge nu. Tjugofem år gammal, allt ska börja på riktigt, och jag har ingen aning om vem jag är eller vart jag är på väg.

   Allting förvandlades till glädjelösa rutiner och när man som mest bara ville vara ifred, då skulle man visas upp med scen och publik.

   Det är så enkelt att bara  ta ett sista hopp. Några ringar på vattenytan, några rispor i den sociala väven, sen lägger sig tystnaden igen och jag får vara ifred…”

Tåget saktar in vid en avsomnad liten bruksort. Stationshuset står tomt sedan många år. Bara nya tidtabeller på väggen talar om nåt enstaka stopp ibland. Ett gammalt par väntar på perrongen med varsin stor resväska bakom sig.

   Kvinnan ser ut genom tågfönstret. Lite gulnat tidningspapper och en tom kaffemugg driver med vinden över perrongen. Grästuvor och maskrosor bryter igenom i skarvar och sprickor i stenläggningen.

   En annan tids formvilja  talar genom stationshuset. Omsorgsfullt rest och detaljerat med ortens tegel och timmer. En stolt port till landskapet. Teglet mörknat av ånglokens kolrök och alla år som passerat. Rummen i huset har blivit överflödiga av nya tiders livsmönster. Spindelväv lyser med tunna linjer mot väggen under skärmtaket och fångar damm, dagg och kvällssol.

   Hon drar ner kupéfönstret och lutar sig ut. Det äldre paret får hjälp ombord med sina resväskor av konduktören. Hon hör någon prata snabbt och osammanhängande vid perrongens ände. En gammal man i luggslitna kläder irrar runt, tittar i sopkorgarna och håller monolog för sig själv.

   ”Jaha ja, har du sett mig stå bredvid mig själv hela tiden kanske?”

   Hans grånade, fårade ansikte spricker hela tiden upp i något som ser ut som ett leende men kunde lika gärna vara smärta. Stripigt ljust hår spretar åt alla håll. Han går långsamt rakt fram med blicken märkligt höjd och öppen.

   ”Det ser ut som att det går fort, men innanför konturerna växer det långsamt som i en helt annan trädgård än den som syns.” säger han och rotar i en papperskorg. Han knackar med pekfingret mot tinningen, som för att hålla igång energin som får honom att prata oavbrutet med hög röst.

   ”Och skärvorna dansar i drömlandet. Det måste vara drömlandet, filmat av någon.”

   Det gamla paret sticker ut sina huvuden och följer mannen misstänksamt. Han talar till någon som ingen annan kan se, bara hemma bland orden som mal i hans huvud.

   ”Hon strök ut huden i ansiktet och ögonlocken stänger snart igen för idag.” säger han med självklarhet och blir stående en stund, granskande, som om han inte upptäckt att det står ett långt tåg vid perrongen.

   Kvinnan drar igen fönstret och börjar bädda för natten.

”…Slänger ut  tanketrådar, men ingen är där och nystar, ingen är där och lyssnar. Cykler och cirklar som aldrig blir till. Skärvor som driver omkring.

 Jag kan ligga förtvivlad  i mörkret ibland och hålla en tyst monolog för någonting jag har slutat tro på. Det är ett rum där livsmotståndet är så starkt att ingenting får slippa ut. Allt stannar innan det ens blivit verklighet. Inga andetag, ingen rörelse i ansiktet, i kroppen. Ingen hudhunger som vill röra vid någon. Inga ord som vill komma fram i närheten av någon.

   I mitt inre där det är som mest stillastående och tyst försöker jag se mig omkring. Väntar på att nånting ska bli synligt i det kompakta mörkret, bedövande tyst och doftlöst.

   Då är det som att jag kan höra vattendroppar Först enstaka, sedan ett flöde och långsamt blir det synligt ur mörkret ringar på en vattenyta vid en svart stenmur.

Jag kan se den där muren där allt verkar vara helt stillastående. En tung, svart stenmur, ogenomtränglig och kall. När jag som mest vill ge upp allt, inse alltings meningslöshet, då finns vattendropparna där. Små ringar på vattenytan, genomskinlighet och en lek med ett svagt ljus. En tröstande känsla av att inte vara ensam i mörkret och rädslan. Som att vara liten och titta på myrstackar, se småfisk mot en dybotten, skräddare på vattenytan och trollsländor stå stilla i luften. Känna att tiden har sin gång, solen går upp, ett stort flöde rör sig och hjärtat slår nånstans där inne.

   Jag ville också vara med. Ville också känna glädjen i musiken, känna att det fanns en plats för mig…”

   Kvinnan lägger ner brevet och släcker läslampan i sin tågkupé. Mellan henne och solnedgången drar landskapet förbi. Hon söker av utsikten för att vila ögonen. Allt har ändrat form. Granarna har minskat i storlek och smalnat. Långt borta vid horisonten höjer sig en fjällkedja.

   Hon närmar sig hemmet, prästgården, kyrkan och musiken. Hon kan minnas doften av stora salen med pianot. Glädjen gömd bakom en stram fasad och ändlösa timmar av övning med mammans närvaro som ett ok. Trött rygg, trötta händer och ögonen flackande över noterna. Alltid fanns det nån anledning att visas upp och ställas ut på en scen. Hon kan minnas honom sitta där, svettig och stel. Lillebror utom räckhåll.

   Stora salen i prästgården var fullsatt och fylld av sorl. En musikafton av många och hon satt vid pianot med håret uppsatt i en stram knut och väntade.

    Lillebror fladdrade nervöst med stråken över strängarna, livrädd för att bryta tystnaden. Smal och gänglig med en för stor, vit skjorta och vinröd slips.

   Mamman hade presenterat kvällens program och nu stod hon vid sidan av lillebror och strök upprepade gånger med handen över hans vattenkammade snedbena. Hon såg ner på honom och berömde hans begåvning och flit inför publiken. Höjde upp honom inför den fullsatta salen.

   Han stirrade förbi all förväntan, bort mot den tomma bakväggen, blinkade och vred huvudet för varje strykning över håret.

   Mamman tog sin hand ifrån honom och lämnade honom ensam framme vid scenkanten. Med en blick till systern gav hon tecken att låta musiken börja. Introt slogs an och öppnade sinnena. Efterklangen krympte till tystnad och lämnade plats för lillebror och violinen.

   Ingenting hände. Lite fotskrap och en harkling. Hans blick verkade ha fastnat i taket. Tystnaden gick från att vara intressant till att bli pinsam och han satt där helt stum. Kinderna och de stora, utstående öronen lyste röda av nervositet. Han låtsades att han var osynlig. En tyngd vilade orörlig över bröstkorgen. Golvet kändes knappt genom fotsulorna.

   Mamman stirrade på hans orörliga händer, ville dra i strängarna med sina spretiga klåfingrar och riva bort motståndet.

      Lillebror släppte violinen i golvet, sprang ut ur lokalen och slog igen dörren. I tamburen hördes han skrika till och knuffa vaktmästaren innan ljudet av hans knastriga steg i gruset där utanför blev mindre och mindre.

   Längst fram på scenen i den festsmyckade salen stod mamman tyst och stilla med violinen hängande i ena handen.

Morgonsolen bryts upp av lövverk och grenar till ett flimmer genom kupéfönstret. Tåget  rullar genom en älvdal med gårdarna utspridda över slätten och backarna runtomkring. Där älven breder ut sig i ett delta tätnar bebyggelsen. Slutstationen ropas upp i högtalarna.

   Med hjulen gnisslande på den lilla resväskan närmar hon sig kyrkan och prästgården. Ett gammalt, blekgult trähus i två våningar med höga, spröjsade fönster. Framför huset ligger en grusplan och trädgård omgärdad av gjutjärnsstaket och en stor, tung grind.

   Ett stenkast bort ligger den vita medeltidskyrkan med gravstenar och höga, frodiga askar utspridda i en slänt ner mot älven.

   Haspen släpper ur sitt rostiga grepp och grinden svänger upp av sin egen tyngd, som den gjorde förr. Hon ryser av obehag. Rädd för de stängda rummen och det oförsonliga i mammans domän.

   En dagisklass på utflykt i parken intill sjunger på avstånd så att det knappt bär fram till hennes öron. Melodier om kaninen och jägaren och om att åka buss. Allt börjar om, år efter år, morgon efter morgon.

   Två kyrkogårdsarbetare går runt i gröna västar, tömmer löv och samtalar runt sin rostiga sopvagn, lågmält verserat på finlandssvenska, om fåglar, fotboll och vägen till nästa lövsäck.

   Hon går över kyrkogården. Runtomkring henne drar vårsolen fram blankt, nytt grönt ur knoppar och mörk, fårad bark. En smal bäck följer stenmuren, viker in mellan gravstenarna och samlas upp i en damm omringad av askar innan den rinner vidare ut i älven.

   Hon stannar upp och sätter sig på huk vid en svart gravsten intill dammen. Den blankpolerade ytan har en tunn hinna av smuts och små fläckar av mossa. Fingertopparna löper över den kalla stenytan, över de inhuggna bokstäverna och årtalen. Stenen står tung i gräset, som en dörr som varit stängd sen länge mot jorden. Dammen ligger blank som en liten, stilla skogstjärn och askarna sträcker ut sina armar över friden. En trädkrypare försvinner för ett ögonblick in i ett hålrum i en av stammarna innan den hoppar vidare.

   Genom den öppna kyrkporten kommer pianotoner. Först en trevande inledning sen ett flöde av musik hon hört många gånger förut.

   Hennes händer minns rörelserna som formade en rymd av musik inom henne och förvandlade rummet. Hon kommer ihåg första gångerna hon blev berörd och kunde dela den upplevelsen med andra, med lillebror. Njutningen när hon kände exakt med vilken rörelse hon skulle trycka ner tangenterna för att komma in i flödet. Hur rummet omkring henne blev mycket rymligare än den trånga, småsinta stämning som höll henne fast. Hur hon började andas.

   Det är den musik som omfamnade henne och som lillebror tog sina första danssteg till. Hon kan minnas hans närvaro, runtomkring henne där hon satt vid pianot. Glädjen som spred sig över hans ansikte och öppnade hans ögon.

   Tonerna från kyrkorummet når fram till henne där hon sitter vid den blanka, svarta gravstenen. Hon krafsar lite mossa ur spåren som bildar Agnes och ser resten av mammans namn intakt. Mycket av bladguldet har fallit bort.

   Vinden drar genom askarnas lövkronor. Dagisbarnen har slutat sjunga och stojar runt sina lärare och matkorgar. På håll hörs ljudet av steg i gruset.

   I minnet är hon kvar i prästgården. Buren av tonerna tillbaka i tiden. Hon håller i sin resväska med ena handen och den andra vilar på den svarta gravstenen.

   Hon kan se salen med pianot, känna melodin genom fingrarna ut i tangenterna. Ljuset föll genom de stora fönstren med sina tunna spröjsar. Ett grenverk av tunt trä som rörde sina skuggstreck över golvet som en tyst musik. Hon tittade på lillebror och såg rörelsen i hans kropp, i hans ansikte. Ett ögonblicks tvekan i henne och en missad ton ledde till en annan. Snart hade hon hamnat helt fel och ingenting hände. Den hotfulla gränsen blev lätt som en spindeltråd mot ansiktet. Allt var öppet och möjligt. Hon började hamra med stora, tunga händer på tangenterna. Lät melodin vara knappt hörbar genom det larmande kaoset. Storögd och uppspelt hoppade lillebror runt i fnitter och fuldans.

   Ett leende dröjer kvar i hennes ansikte när hon ser sig speglad i stenen. Det knastrande stegljudet hörs inte längre. Någon står alldeles bakom henne och bildar en smal siluett i den polerade ytan. En gänglig gestalt med rufsig, kortklippt hjässa, stora, utstående öron och händer som verkar dansa för sig själva till pianotonerna.