Handen i ordet

I högstadieåldern, i början på 80-talet, visades ”Alphabet: the Story of Writing” på tv. En ambitiös BBC-serie om skrivtecknens historia med kalligrafen och skriftforskaren Donald Jackson som kunnig berättare. I inspirerande närbilder av händer i arbete tillverkades skrivredskap och underlag och han visade hur varje typsnitt växt fram och formats av sitt materiella ursprung. De abstrakta bokstäverna och orden växte fram på stenytan, på arken av papyrus och pergament och ur mejselns, pennans och penselns begränsningar och möjligheter. Handens arbete och skrivverktygen gjorde det osynliga språket synligt.

Jag har alltid tecknat, målat och skrivit mycket för hand och älskar penslar, pennor och andra verktyg. Handen och dess förlängningar blir som ett gränsland mellan inre och yttre. I skrivandets hantverk möter det osynliga språket och berättelserna handen, pennan och papperet. Det abstrakta, osynliga och det materiella, konkreta möts.

En gammal snickare jag mötte på en praktikplats tog alltid fram pennan när han skulle fundera på ett problem. Han såg handfallen ut om han inte hittade nån yta att skissa på. Vad som helst: en dörrkarm, en tidningsmarginal, en brädlapp. I hans skissande och funderande såg jag mig själv, många i min släkt av hantverkare och mängder med konstnärer, formgivare och andra människor som tänker med pennan i hand. Alla de krumelurer och tankespår som lämnas överallt får mig att tänka på ett citat ur Daniel Chandlers ”The act of writing”: ”The body characterizes everything it touches. What it makes it traces over with the marks of its pulses and breathings, its excitements, hesitations, flaws and mistakes…” Man tänker med pennan i hand och tänkandet lämnar skrivna och tecknade spår.

Att få se skisser och utkast bakom en bild eller en bok förmänskligar och tar mig närmare den som skapat. Kluddet, fingeravtrycken och alla framskissade tankespår visar mer av människan bakom och det blir lättare att känna in.

Ordet stil kommer ur stylus, det skrivredskap som användes för att göra spår i vaxtavlan. Skrivstil kom att bli ett generellt begrepp för en persons hela uttryck, hennes stil.

Under en föreläsning i konsthistoria på konstskolan där jag gick visades en bild av en skulptur kallad ”Box with the sound of its own making”. En liten, sluten trälåda med en bandspelare inuti som spelade upp sågljud, hammarslag och andra ljud som hörts under tillverkningen. Som att upphöja handens arbete till en lika viktig del av verket som verket själv.

Steven Holl, arkitekten bakom konstmuseet Kiasma i Helsingfors lägger vikt vid att inte ta bort spåren efter byggandet utan låta de byggande händerna få lämna avtryck som en del av materialens patina. Det leder ibland till konflikt med byggarna som vill putsa bort alla spår av händer. Det är för dem ett tecken på slarv.

Immanuel Kant kallade handen för den synliga delen av hjärnan. Den del av hjärnan som sträcker sig ut i rummet och undersöker. Den del som bokstavligen begriper och formar och visar på den nära kopplingen mellan hand och rumsligt tänkande. På en kurs om hjärnans funktioner som jag var med på, i ett jobb som personlig assistent, berättade en sjukgymnast om olika patienter hon arbetat med. Bland annat en man som på grund av skador i hjärnan inte kunde tolka sina synintryck. Om han hade ett antal föremål framför sig kunde han med svårighet komma fram till en grov gissning. Ett äpple till exempel var i alla fall ett runt föremål, men längre än så kom han inte om han inte fick använda händerna och förstå med känseln. Då klarnade bilden för honom och han kunde lättare sätta ord på föremålen.

Jag ser en koppling till mycket skapande arbete där enkla tredimensionella modeller kan vara en sån kraftfull hjälp för tanken.

I alla stadier av den mänskliga kulturens utveckling har handen varit central, från brukandet av jorden till skrivkonstens införande och byggandet av vår fysiska värld. Den påtagliga datormusen var en liten revolution i populariserandet av datorn.

I en artikel skriver David Katz att den mänskliga handen är ”…icke anpassad för ett speciellt ändamål utan utomordentligt mångsidig. Den mänskliga handen är ett slags universalinstrument.” När han noggrannare kartlägger vad det är som gör handen så universell, förutom dess motoriska mångsidighet, beskriver han hur vi med handen kan uppfatta föremåls art, form, ytstruktur, hårdhet, elasticitet, tjocklek, temperatur, fuktighet och inte minst, vibrationer för vilket fingertopparna är mycket känsliga. Lägger man till handens uttrycksförmåga med gester, beröring, teckenspråk och skriftspråk så framträder en imponerande mångsidighet och central betydelse.

Inom Montessori-pedagogiken läggs stor vikt vid aktiv inlärning med hela kroppen och alla sinnen. Anders Carlsson skriver i en artikel: ”Det är rörelsen som sätter barnet i kontakt med omvärlden. Det är med rörelsen som barnet uttrycker sin personlighet. Därigenom blir händerna själens och intelligensens verktyg. Det är rörelsen som gör det möjligt att utforska omvärlden, ett utforskande som i sig tränar motoriken och därmed förmågan att ytterligare utforska omvärlden…Särskilt är det handens arbete som hänger samman med hjärnans utveckling. Barnens koncentrationsförmåga ökar när de använder sina händer. Att med hjälp av händerna öka koncentrationen är heller ingenting som avtar med åldern. Att göra något till synes planlöst som att klottra i ett block eller något mekaniskt som att sticka under en föreläsning, ökar koncentrationen hos den vuxne.”

Enligt vissa moderna teorier kan den mänskliga intelligensen delas in i sju eller åtta olika kategorier. Handens intelligens skulle då höra till det kinestetisk/motoriska området. De övriga är: matematisk/logisk, verbal/lingvistisk, spatial, musikalisk, interpersonell och intrapersonell. Uppdelningen i olika kategorier säger i sig själv inte så mycket om en människas intelligens utan det intressanta är samarbetet mellan olika förmågor och deras olika tonvikter i en person.

Varför sätter vi sån tillit till just handen och den påtagliga, konkreta världen? Vi kan göra ljud och tala, visa gester och mimik, avge dofter, smaker, värme, infraröd strålning och elektromagnetiska fält. Men vi vill känna och ta på för att vara övertygade om nåntings existens. Känseln är inte lika lättlurad som ögat eller örat. Känselsinnet anses ha företräde framför syn och hörsel när det gäller att övertyga oss om ett objekts existens. Vi tar i hand, hugger i sten och signerar dokument för att lämna påtagliga spår av våra beslut och mycket av vårt tänkande och våra lagar är rotade i det påtagliga. Något som på många sätt ställs på ända i vår digitaliserade värld.

Hur viktig är handen för alla de som varit med om olyckor eller aldrig haft några händer från början? Katz skriver om hur han observerar en tydlig påverkan på den språkliga uttrycksförmågan hos soldater som förlorat sina händer och han betonar hur hjärnans språkcentrum och handens motoriska centrum ligger nära varandra. Men är förlusten av en hand hela svaret? Kan inte en påverkan på språkförmågan bero på en mängd andra saker? Traumat i sig, depression, smärta, sorg, förändrade relationer? Jag tänker på en tv-dokumentär om Mikael, en man som föddes utan armar och ben på grund av växtgifter, men som lever ett mycket rikt och aktivt liv. Är det verkligen så viktigt med handen som viljans och intelligensens redskap? Är det inte kroppens och hjärnans flexibilitet som är det centrala i människans tillvaro? Det är en sorg och enormt stor omställning att tappa en kroppslig funktion, men filmen om Mikael visade hur sekundära även händerna som verktyg kan vara. Fortsättning…