Det som är okänt för handen kan kännas som ett hinder för spontaniteten och skapar ett onödigt stort fokus på skapandets verktyg istället för på det som skapas. Många gånger har jag upplevt hur ett obekant redskap får oproportionerligt stor betydelse innan man lärt känna det och tagit in det i sitt skapande. Efter en tid brukar verktygets betydelse minska och man är tillbaka i sig själv och sina egna möjligheter och begränsningar.
Den känslan av att verktyget blir en del av handen och rörelsen går att uppleva även med datorn. I datoranvändandet kan en känsla av handens konkreta arbete lysa igenom när man lärt sig behärska en programvara. Man kan känna en överförd påverkan på föremålet, bilden eller texten innanför skärmen. Det kan kännas som att röra vid modellen, måla på bilden eller klippa och klistra i texten. I datorspelet går det att känna tyngd och rörelse i överförd bemärkelse hos en liten figur på bildskärmen.
På den konstskola där jag gick hade vi under några veckor en gästlärare som tog oss med till det lokala skrotupplaget. Vi lastade en släpkärra full med skrot och hyrde maskiner. Under två veckor skapade vi skulpturer av material och med verktyg ingen av oss använt särskilt mycket innan. Den tydligaste erfarenheten jag tog med mig från den perioden var en glädje i att gå ifrån det invanda, men också att det var lätt att känna igen varje elevs form-
Walter J Ong beskriver i sin bok ”Muntlig och skriftlig kultur: teknologiseringen av ordet.” det mänskliga medvetandet som oavbrutet reflexivt och att vi i ett ständigt växelspel med vår omgivning formar verktyg och teknologier, som i sin tur formar oss. Det mänskliga medvetandet internaliserar verktygen och skapar intellektuella begrepp ur det konkreta. Författaren Michael Polyani skriver: ”We may say that when we learn to use a language, or a probe, or a tool and thus make ourselves aware of these things as we are of our body, we interiorize these things and make ourselves dwell in them.”
Som skrivande och läsande människa har jag många gånger fascinerats inför det faktum att språket rymmer så många ord som har med handen att göra. Erfarenheter av att utforska och forma världen med handen som det ursprungliga verktyget kommer till uttryck i alla de ord som just blivit till begrepp och talar om handen i överförd, abstrakt betydelse: manual, manuskript, handgriplig, begripa, handskas, beröra, fastslå, tafatt, manövrera, manipulera, behålla, ingripa, handfallen, handskas, handlägga, handha, trycka, fastslå, angripa, ingripa, sönderdela, nudda, framkasta, skicka, behålla, utlägga, förhandla, begrepp, känna, inta, handla och så vidare. Det är ord som kommer ur handens konkreta erfarenheter som sinnesorgan och viljans redskap och som vuxit till allmängiltiga metaforer för utforskning och handling.
Skriftspråket ses av Ong som en teknologi som internaliserats, förändrat vårt medvetandes struktur och i nån sorts självbespegling lämnat avtryck i vårt språk. Lars Melin ger i sin bok ”Människan och skriften” några exempel på skriftspråkliga begrepp: ”Inom parentes sagt: vi ska nog tala med små bokstäver om det här innan vi rätat ut vissa frågetecken. Men jag vill gärna stryka under att vi faktiskt kan läsa mellan raderna i vad som sades nyss att vi snart måste sätta punkt för vissa projekt. Och det är helt rätt till sista kommatecknet.”
Språket är som en osynlig, känslig väv av förståelse och mening. Allt omkring oss och inom oss kan tas in och lämna avtryck i språket. Talet är vårt ursprungliga språk så vilka spår har munnen och ljuden lämnat? Lars Melin beskriver på följande sätt: ”Man kan inte nog betona att läsaren och icke-
Inte bara munnen och handen utan även verktygen vi skriver med formar och lämnar avtryck i det språk som skapas. Språket är osynligt och abstrakt men ändå sammankopplat med ett materiellt ursprung och sammanhang. Chandler ger en bild av skrivverktygens möjliga påverkan på språket: ” In the eighteenth century writers used quill pens which had to be frequently sharpened and dipped into an inkwell; this led to a leisurely, balanced style with antithetical sentences. By the middle of the nineteenth century the fountain pen had been invented. This meant an author could write for hours without stopping for ink. Hence the discursive style of a Dickens or a Thackeray. Then in 1875 The Adventures of Tom Sawyer became the first novel to be written on a typewriter…It was blamed for encouraging clipped, staccato prose. Evelyn Waugh thought prose broke down further with the advent of the dictating machine. Writers could ramble away at high speed in a conversational but prolix way.”
Det är märkligt hur ett konkret föremål ibland kan hjälpa en skådespelare eller författare att hitta en röst eller en berättelse. Det finns nånting nästan magiskt i det alldeles konkreta. Förfäders händer har gjort avtryck som överförs till de nu levande. Arvegodset står där i rummen som en påminnelse om den osynliga släktväven. Memorabilierna, minnesföremålen, hjälper fram de osynliga minnena. Biblioteken rymmer röster från döda eller avlägsna människor. En arkeolog gräver upp gamla föremål och försöker lyssna till den historia de berättar och se den pusselbild de bildar. Det konkreta och påtagliga kan resa genom tid och rum och bära med sig osynliga historier och minnen.
Skrivandet är ett materialiserande av tankar, känslor, berättelser. Det osynliga görs synligt med handen och skrivverktygen. En lång tid efter skrivandet kan en läsare med sin inlevelse och förståelse få texten att leva. Den kan gestaltas i bild, i film, på scen eller bara läsas högt för en publik. Texten kan beröra över tid och rum. Beröra i överförd bemärkelse. Det är inte någons hand men någons vilja och intention bakom den formande handen vi kan känna. Torsten Weimarck skriver i en artikel om handen i konsten: ”Beröringen av en konstnärs vilja i ett verk kan vara mer eller mindre påtaglig. Det kan vara förnimmelsen just av en hand, och det kan vara en mer dold igenkänning som blixtrar förbi: ett ansiktsuttryck eller anletsdrag, fragmentet av en gest, en suggestiv del av ett kroppsspråk….Viljans viktigaste uttryck och redskap torde vara just handen och dess olika metaforiska förstärkningar, konstgjorda och mer eller mindre mekaniskt tänkta uttryck för kraft-
Förr kunde man fälla omdömet om ett konstverk att värdet av hantverksskickligheten överträffade materialets värde (materiam superabat opus). Vi ser skickligheten bakom en stenskulptur, snarare än den vittrade ytan eller de skadade delarna. Det är berättelsen man ser och känner genom mörknade, spröda sidor i en bok. Vi kan känna någons tilltal eller beröring även sedan de konkreta spåren av handens arbete gått förlorade. Handen gör det osynliga språket synligt och lämnar på vägen avtryck i språket. Orden speglar handen och kan i en berättelse bära fram en känsla av beröring. Handen blir en förmedlande länk mellan det osynliga och den materiella världen, mellan tidsperioder och platser, mellan människor.
Källförteckning
”Konkretion – motorik”, Anders Carlsson. Artikel i Montessoritidningen nr 5/99
”Kilroy was here. Om verket, handen och viljan.”, Torsten Weimarck. Artikel i Pequod nr 4 april 1993
”Armlös, benlös, makalös.”, Ylva Hemstad. Tv-
”Människan och skriften. Tecken, historia, psykologi.”, Lars Melin.
”Muntlig och skriftlig kultur. Teknologiseringen av ordet.”, Walter J Ong.
”Skrivkonstens historia”, Donald Jackson
”Alphabet: the Story of Writing”, BBC-
”Psykologiska betraktelser över den mänskliga handen”, David Katz.
”Writing tools”, kapitel 6 ur ”The act of writing”, Daniel Chandler.