Toccata och Bhangrapolska

Gunnar Idenstam är konsertorganist, kompositör, arrangör och folkmusiker som under drygt tjugo år byggt upp ett världsrykte som orgelvirtuos och improvisatör.

Vi sitter i hans kök en eftermiddag sent i oktober. Solen står lågt och sprider dämpade ljusdagrar över det gamla köksbordet av ådrig furu. Han är eftertänksam och välformulerad när vi samtalar om väven av musikaliska influenser, orgelspelande och det egna skapandet.

 ̶  Mina föräldrar köpte ett piano när jag var fem år och jag kunde plocka ut olika schlagerlåtar på gehör. De hörde nog att jag hade musikalisk begåvning för jag spelade munspel innan dess. De köpte kanske pianot för att bli av med munspelsterrorn! Att musik skulle bli min livsuppgift bestämde jag mig för i femtonårsåldern. Det är en nödvändighet, ett rent fysiskt behov lika mycket som att äta och sova. Får jag inte uttrycka mig musikaliskt blir jag irriterad, låg och rastlös.

Han har sökt sig fram och experimenterat inom olika musikaliska fåror och orgeln har kombinerats med en mängd andra instrument. Det senaste samarbetet har han med Johan Hedin, innovativ nyckelharpsspelare, med en gedigen grund i den småländska folkmusiktraditionen och studier på Kungliga Musikaliska Akademin i Stockholm.

 ̶  Johan har studerat fiolmusik från barocken, men fick ingen riktig rätsida på det där förrän vi träffades. Då blev det nån mening med allt det där. För mig gav mötet med Johans kunnande effekten att jag började spela Bach annorlunda.

Den tunga porten till Hedvig Eleonora kyrka står öppen. Det är en söndagkväll några dagar efter vårt första samtal. Anslaget utanför lovar ”Folkmusik och Bach”. Den västra läktaren upptas helt av orgeln. Dess pipor blänker i rummets dämpade gråtoner. En högrest och smyckad vindmaskin som rymmer en hel värld av klanger från flöjt till åskdån.

Jag tar mig upp till den södra läktaren och ser ut i kyrkorummet och runt i takkupolens stora rymd. Bänkraderna fylls långsamt inför kvällens konsert som är ett möte mellan klassisk barockmusik och svensk folkmusik från samma tid. Orgelns gröngrå originalfasad från 1762 omfamnar täta rader av pipor. Inramade och krönta av förgyllningar. På en pall ligger nyckelharpan. En kraftig träkropp med tjock hals och tangenter som i sin snillrika konstruktion sammanfattar många sekler av utveckling och folkmusiktradition. Efter en inledande presentation tar Gunnar och Johan plats på orgelläktaren. Detaljer ägnas uppmärksamhet, som små ritualer. Något man ofta kan se hos skådespelare, idrottsmän och andra som ska gå in i ett intensivt nu där det inte finns några pauser eller omtagningar. Något kan gå fel men det ska åtminstone inte bero på ett oknutet skosnöre. Små eleganta sträckningar och putsningar rättar till kavajslaget och ärmarna. Fingrarna dras genom den bångstyriga luggen och så en kort stillhet.

Konsertinledningens ”Saltarello” har en medeltida känsla med en tydlig rytmisk grund och en rörlig, dansant melodi. Barocken betonade rörelse och rytmisk ordning. Musikens känslomässiga innehåll och skiftningar mellan stämningslägen fick stor betydelse. Bach var den mest lysande kompositören som sammanfattade en hel musikalisk epok. Inledningen till hans ”Toccata” har sin plats i det allmänna musikaliska medvetandet. Musikforskare tvistar om det verkligen var Bach själv som skrev stycket, men det är i vilket fall ett musikaliskt tema som lånat dramatik till så skilda filmer som ”Fantasia”, ”Sunset boulevard”, ”Rollerball” och ”Fantomen på operan”.

Det välbekanta ackordet öppnar upp ett växande rum där omslutande bastoner gräver ner i brådjupet och lätta melodislingor lyfter utan motstånd. Det är en upplevelse i sig att se dansen vid orgelns spelbord. En stram kontroll över alla tangenter, pedaler och registerandrag och samtidigt hålls allt ihop av en lätt dans som får spelandet att se roligt ut.

 ̶  Orgel började jag spela när jag var fjorton. Mina föräldrar var kyrkliga så jag hörde mycket orgelmusik helt enkelt. Jag fascinerades av klangrikedomen, skillnaderna mellan olika klanger, de olika skikten i musiken som ligger på eller mot varandra. Allt blir så tydligt och stort. Jag har alltid gillat feta arrangemang. Jag valde också orgel för att improvisation alltid varit en av mina starkaste sidor. Inom orgelmusiken är improvisation en etablerad konstform och det anordnas många stora tävlingar, bland andra Grand Prix de Chartres som jag vann 1984. När jag började spela orgel var det i början lättare att improvisera i Bach-stil än att lära sig Bachs noter!

Utbildningsvägen gick via Kungliga Musikaliska Akademin i Stockholm till Paris. Under barocken bildades många nationalstater och inom gränserna växte olika nationella och regionala orgelskolor fram. Den franska orgeltraditionen växte sig stark under 1700-talet i ett Europa som dominerades av fransk hovkultur.

 ̶  Jag åkte till Marie-Claire Alain i Paris eftersom hon är en av världens bästa organister och för att ta del av den starka tradition hon företräder. Man ska helst klara sig utan någon som hjälper till att dra i spakar och man ska helst spela utan noter. Det är ett helt annat artistiskt värde och en helt annan professionalism att använda orgeln på det sättet tycker jag. Sen var det ju för min del, när jag kom till Paris, som jag fattade att jag var visst ganska bra. Det hade jag ju i och för sig fattat även under utbildningen i Stockholm, men tanken att kunna klara sig enbart  som konsertorganist var mer främmande här.

Organisten är både solist och dirigent med en hel orkester för sina händer och fötter. Spelandet sätter simultanförmågan på prov. Händerna ska röras omfångsrikt över flera manualer och rader med registerandrag, knopparna vid sidan av tangenterna som reglerar orgelns klangfärg. Fötterna ska spela bastoner på pedaler som breder ut sig framför stolen.

 ̶  Utbildningen, både i Frankrike och Stockholm, är inriktad nästan helt på teori och kvantitet och spelandets fysiska sida med koordination, andning och avspänning kunde vara en mer genomtänkt del av utbildningen tycker jag. Det där har jag fått bena upp själv på senare år för att optimera min teknik. I början fanns det naturligt till viss del, men jag har fått gå igenom det en gång till.

För en oinvigd verkar varje orgel vara unik i sin tekniska uppbyggnad och i sin uppsättning av manualer, registerandrag och pipor. Kanske en del av förklaringen ligger i barockens uppdelning i olika nationella och regionala skolor med sina egna regler och traditioner. Någon internationell standardisering verkar inte orgelbyggarna ha sett skymten av. Orgelns komplicerade uppbyggnad och rika innehåll av klanger har fascinerat författare och filosofer genom historien och gjort orgeln till en allegori för ordning ur kaos, människans plats i universum och livets mångfald. Strindberg ser en mystisk organism när han beskriver en orgel i ”Den romantiske klockaren på Rånö”: ”Uppför en liten trappa började vandringen och stannade först vid bälgarna, som lågo där likt jättens lungor färdiga att flåsa, när foten sattes på bröstet; uppför stego de, förbi rosettfönstret över portalen, tittade in genom en bräddörr och sågo väderlådan, på vilken principalstämmorna stodo på ett led med kontrabasunens trettiotvåfots pipa som flygelman; stego högre och högre, tills de kunde skåda in i hela skrovet, rymligt som bröstkorgen på en valfisk, där man såg revben, senor, muskler, luftrör, knotor, blodkärl och nerver företrädda av alla dessa pipor, koppel, abstrakter, regeringar, vinkelhakar, vippor, vällarmar, pumpeltrådar och andrag; en gigantisk organism, som behövt tusen år att växa till, …”

 ̶  Det är ju en del av min vardag att ställas inför orglar jag aldrig sett förut. Jag får information om den aktuella orgeln och börjar med att läsa vilka stämmor som finns och hur det är uppbyggt rent tekniskt, om det finns minnesbankar där jag kan programmera in klangkombinationer eller om allting får göras för hand. Man får vara mycket flexibel i hjärnan för att kunna anpassa och få fram musiken med varje orgels unika klangpalett. Det finns ett kreativt moment i det arbetet. Den franska traditionen som är min grund har jag utvecklat så jag har min personliga klangfärgspalett. Det är ganska fastlagt från min sida hur jag bygger upp arrangemanget, vare sig det gäller folkmusik eller arrangemang av orkesterverk. Brass i vänsterhanden till exempel. Alla organister verkar inom sin tradition och med sina personliga preferenser. Jag försöker få varje orgel att låta så vackert som möjligt.

Johans och Gunnars samspel där på orgelläktaren är tyst och förtroligt. Ett leende då och då. En nickning, en blick och stillhet. Kavajslaget rättas till en sista gång innan händerna sträcks fram mot tangenterna och musiken börjar växa fram.

 ̶  Det är alltid intressant att kombinera orgeln med andra instrument som blåsinstrument, fiol eller nyckelharpa. Musiken lever mer då, eftersom man med de instrumenten kan påverka med så många fler parametrar. Det enda en organist kan göra för att påverka intrycket av att en ton är tyngre än en annan är längden på tonen. Flygeln till exempel ger en mer direkt koppling mellan hjärta och hand. Med anslaget kan du påverka varje ton. Orgeln har samma tryck hela tiden och variation skapas med fördröjningar av pauser och toner, och av olika klangfärger i relief mot varandra. Det är ett helt annat sätt att spela.

När Hemingway skildrade spansk tjurfäktning i ”Döden på eftermiddagen” använde han just orgelns jämna tryck och organisten som en parallell till tjuren och matadoren: ”På en sådan tjur kan tjurfäktaren spela efter måttet av sin konstnärliga skicklighet så som en organist kan spela på orgelpipor som pumpas åt honom. Orgeln, och låt oss säga ångpositivet…är skulle jag tro de enda musikinstrument, i vilka den musicerande utnyttjar en kraft som redan finns där och helt enkelt släppa lös denna kraft i de riktningar han väljer, snarare än han själv lägger ner kraft i olika kvantiteter på att framställa musik. Orgeln och ångpositivet är alltså de enda musikinstrument vilkas utövare kan jämföras med matadorer.”

Gunnar manar fram långsamma, dova bastoner innan Johan tar upp melodin med nyckelharpan. De spelar ”Långdans från Sollerön”. Den tunga basfiguren trampar runt och nyckelharpans toner hänger i luften, tunna och darrande. Det är mycket suggestivt. Som ett avlägset eko av sommaren vid en höstruskig, övergiven dansbana. Så kommer ”Nr 20”. Namngiven efter det nummer den hade i notboken. En sörmländsk polska med ursprung i barocken. Ett återkommande parti låter överraskande bekant och leder direkt tankarna till den höga sommarheta violindrillen i Vivaldis ”Årstiderna”.

 ̶  Mycket av den svenska folkmusik jag spelar kommer från sexton- och sjuttonhundratalet och under den tiden fanns det många franska, italienska och tyska musiker i Sverige, vid hoven framförallt, men också som organister i kyrkor. Jag tror att många svenska spelmän hörde kontinental klassisk barockmusik i kyrkan och att det influerade de låtar de skrev. Man har också läst att folkmusiker under barocken ofta samarbetade med organisten i kyrkan eftersom organisten kunde noter och kunde skriva ner folklåtarna.

Vi pratar om den  rika och mångskiftande musikaliska väv som överbryggar avstånd mellan kyrka och köksbord eller mellan klassisk barock, folkmusik och nutid.

Med en nyfiken blick under den bångstyriga luggen söker Gunnar ord och händerna dansar i luften, pekar ut riktningar, understryker eller bara vilar mot det patinerade gamla köksbordet. Tiden har fått träets färg att djupna och grävt fram de tydligaste ådringarna som mörka rytmiska stråk i veden.

 ̶  Båda musikstilarna, barock och folkmusik, har sitt ursprung i dansen. Barockmusik tänker dans och folkmusik tänker också dans. Där finns samma typer av ornament och utsmyckningar och samma typ av driv. Tyngd omväxlande med lätthet. På senare år har dansen i musiken blivit allt viktigare för mig. Rörelsen i musiken. Jag tänker organiskt, i termer av tungt och lätt. För att spela folkmusik bra då måste man egentligen dansa för att förstå hela grejen. För åtta år sen när jag började spela folkmusik på folkmusikens egna villkor började jag också dansa folkdanser.

Orgeln har sitt ursprung i antiken och var från början ett profant dansinstrument. Sedan dess har utvecklingsvägarna gått i olika riktningar och orgeln har tagit många skepnader. Från komplex och storslagen, lika mycket arkitektur som musikinstrument, till en tradition av lätta, flyttbara portativ, positiv och senare tramporgeln som kompat musiken i skolor och kapell i sekler.

 ̶  Tramporgeln har varit en del av svensk folkmusik sen artonhundratalet, framför allt i Norrland och Finland, men då bara som kompinstrument. Orgeln som jämnbördigt folkmusikinstrument har inte funnits så länge. Jämnbördigt i bemärkelsen att orgelns olika stämmor är lika viktiga som soloinstrumenten och att orgeln ibland tar över melodin. Orgeln är ju idiomatisk för det eftersom den innehåller en hel uppsättning folkmusikinstrument.

Bredden i Gunnars musikaliska repertoar är bara en naturlig konsekvens av hans nyfikenhet på många olika typer av musik och orgelns enorma bredd av möjligheter. Från storslagen musikarkitektur till folkmusikinstrument. Från kyrka och hov till marknad och stuga.

 ̶  Jag gör tre saker. Jag spelar klassisk musik, Bach till exempel, eller i huvudsak franska kompositörer från 1800-talet eller början av 1900-talet, Dupré är en av dom. Jag arrangerar också om klassiska stycken för orkester till orgeln. Det är den ena biten. Den andra är den musik jag skriver själv för orgel, orgel och orkester eller andra instrument. I den musiken har jag skapat någon sorts syntes mellan den franska tradition som är mitt hantverk och den pop och rock som är nutidens puls. Här ingår också mina improvisationer. Den tredje biten är ren folkmusik som jag gör solo på kyrkorgel, eller på orgel i kombination med andra instrument, nyckelharpa eller fiol till exempel eller så spelar jag på tramporgel och synt som i min folkrockgrupp Plan 3.

Gunnar fick uppmärksamhet under slutet av åttiotalet och början av nittiotalet för sina improvisationer där ett igenkännande leende kunde sprida sig i publiken när plötsligt ett eko av till exempel Magnus Ugglas ”Jag mår illa” blandades i väven av orgelklanger.

         ̶  Det var lite av min musikaliska pubertet att med med den franska traditionen som ett hantverk improvisera på poplåtar och melodier som inte var så vanliga i orgelsammanhang. Det tycker jag är väldigt kul och det väckte väl en del uppmärksamhet då. Jag plockade teman och satte in det inom orgelkonstens ramar kan man säga. Jag har experimenterat med sättningen också, med elbas och trummor bland annat. Jag har spelat med olika popmusiker som Janne Schaffer och Björn J:son Lindh. Nu har jag funnit de artister jag vill jobba med för att bäst få fram det jag är bäst på. På resan mot där jag är nu har jag experimenterat mycket. Det har varit en krokig resa. Många influenser ha tagits in på vägen. Inte bara barock och folkmusik utan även modernare musik.

 ̶  Redan tidigt, i 12-årsåldern, hörde jag ”Hon kom över mon” med Skäggmanslaget och rockgruppen Contact. Det där har suttit kvar i hjärtat på mig och det känns som den folkmusik jag håller på med nu är som att hålla kontakt med en ungdomskärlek. Däremellan har jag spelat mest klassiskt. Jag gillar tidiga Genesis och en amerikansk grupp som heter Dixie Dregs, Europe i viss mån och Yes. Vad jag plockar in i min musik framförallt är harmonier, beatkänslan och sättet att göra en del basfigurer. Traditionell folkmusik med bara fioler kan vara väldigt vackert, men när det gäller folkmusik tycker jag det ligger i sakens natur att plocka influenser från den musik som folk spelar i dag, vår tids folkmusik. Det blir mer intressant, mer levande, när man kan höra hur en låt kan ha reggaestuk eller kanske en rockkänsla. När jag skriver för Plan 3 då tar jag in och blandar många olika influenser. Senast skrev jag en reggaeschottis och så har jag gjort en bhangrapolska, en polska med bhangragroove, som vi ska testa. Det som kommer fram när jag skapar musik helt fritt är ofta sorgsna durmelodier. Låtidéer finns hos mig i perioder. Det är som att hoppa på ett tåg och ta vara på idéerna, och sen gäller det ju att stiga av också. Melodierna jag skapar fritt är ofta triumfatoriska men med ett stråk av sorg.

Bhangra, en skördemusik från Punjab som reste med indiska och pakistanska emigranter till England där den blandades med trummor och syntar och växte fram som dansmusik på klubbar och blev en viktig del i många Bollywood-filmer. Den driver på med ett tungt gung som påminner om reggae, som har sina afrikanska och västindiska rötter. Polska sägs ha sitt ursprung i renässans och tidig barock och namnet kan ha kommit av att dansen kom via Polen till Sverige på 1500-talet.

På det personliga planet finns vävandet av musikaliska influenser lika väl som i ett större geografiskt och historiskt perspektiv. En personlig ton som rör sig mellan barockens storslagenhet och folkmusikens vemod och allt möjligt däremellan.