VALLFARTSKYRKAN VIERZEHNHEILIGEN AV BALTHASAR  NEUMANN 1742-1772

Bakgrund

Johann Balthasar Neumann föddes 1687 som det sjunde av åtta barn i en fattig familj. Han växte upp i Eger i södra Tyskland och blev först utbildad till klock- och kanongjutare vilket han arbetade med i hemstaden och senare i Würzburg. Hans begåvning och starka ambition fick honom att studera matematik, geometri och arkitektur. Vid den här tiden var en militär karriär en möjlighet  för den som ville utbilda sig inom ingenjörskonst och arkitektur och Neumann tog värvning i armén 1713. Han gjorde snabb karriär och genom hela sitt yrkesliv arbetade han med militära anläggningar parallellt med kyrkor, palats och andra civila projekt.

     Efter en studieresa till Wien och norra Italien i början av 1720-talet  blev Neumann utvald till familjen Schönborns hovarkitekt. Då greveätten von Schönborn regerade i en stor del av Tyskland under 1700-talet och härskade enväldigt i Würzburg innebar Neumanns position att allt byggande i staden stod under hans kontroll och ansvar.

     Johann Philip Franz von Schönborn var Italienkännare med ett starkt intresse för italiensk arkitektur. Brodern Friedrich Karl och familjens huvudman Lothar Franz, rikets ärkekansler 1720, hade också goda kunskaper i byggande och de deltog alla engagerat i arbetet med olika arkitekturprojekt. Familjen Schönborns mecenatskap svarade för en del av de influenser Neumann mötte under sitt yrkesliv. Tidigt i karriären arbetade Neumann med Johann Dientzenhofer vars metod att använda rumslig överlappning och syntes av centralrum och korsplan kom att användas av honom. Med Wienarkitekten Johann Lucas von Hildebrandt samarbetade Neumann under några år. Hildebrandt hade vuxit upp i Italien, gått i lära hos Carlo Fontana i Rom och påverkats av Borrominis och Guarinis arkitektur. Genom flera studieresor hade Neumann god kunskap om italiensk, fransk och österrikisk arkitektur. Hans mångsidiga personlighet avspeglar sig i hans boksamling som, förutom en stor mängd arkitekturlitteratur, innehöll böcker om juridik, medicin, teologi, poesi, kopparstickeri och vattenbyggnad, bland mycket annat. Han arbetade som lärare i arkitektur vid universitetet i Würzburg från 1731 och framåt men deltog inte i dåtidens arkitekturteoretiska debatt.

     Neumanns rikt varierade arkitektur gör det svårt att finna uppenbara prototyper och förebilder till hans byggnader eller finna tydliga samband med teoretiska principer.

Platsen

År 1445 fick en herde höra ljudet av ett gråtande barn på platsen där Vierzehnheiligen  idag står. Han fick i en vision se Kristusbarnet tillsammans med fjorton små barn. Visionen återkom fyra gånger under året som följde. På herdens fråga svarade barnen att de var de fjorton nödhjälparna och de ville ha ett hem på platsen. För att uppfylla deras önskan blev en liten kyrka uppförd. Den förstördes i ett bondeuppror 1525 och en andra kyrka stod färdig 1543.

Byggandet av den nya vallfartskyrkan

Snart uppstod ett behov av en större och värdigare byggnad för de fjorton heliga och för pilgrimernas andakt och 1735 började överläggningar mellan abboten i klostret i Langheim och furstbiskop Friedrich Karl von Schönborn om byggandet av en ny kyrka. Abboten stod som byggherre medan furstbiskopen hade genomföranderätt i alla byggfrågor. I en arkitekttävling hade abboten utsett Heinrich Krohne till vinnare. Friedrich Karl invände mot detta och menade att Krohne, som protestant, saknade insikt i kraven på en vallfartskyrka och han gav Michael Küchel i uppdrag att ta fram ett förslag. De ritade båda centralkyrkor med nådealtaret, som utmärker den heliga platsen för herdens vision, i centrum.

     När Neumann engagerades i projektet lämnade han centralrumsidén och gav förslag på en basilika med nådealtaret i korsmitten. Denna kyrka påminde om klosterkyrkan i Langheim som Neumann ritade på vid samma tid. Det var abbotens tanke att  Vierzehnheiligen skulle vara ”lillasyster” till  klosterkyrkan för att visa att vallfartskyrkan hörde till Langheim.

     Vid sidan av detta arbete ritade Neumann också på ett helt privat projekt, utan tanke på uppförande. En studie med ett rörligt, dynamiskt rum uppbyggt av cirklar i längdaxeln med ovaler i kor och tvärskepp. Ett kyrkorum som för tankarna till Borrominis arkitektur.

     Efter bearbetning av Neumanns mer konventionella första förslag antogs detta för uppförande. Abboten hade emellertid förverkligandet av klosterkyrkan som högsta prioritet och ville hålla kostnaderna för Vierzehnheiligen  nere. Han gick egenmäktigt tillväga då Neumann var upptagen av olika projekt i Würzburg. Kyrkans placering, med korsmitten över den heliga platsen, skulle medföra dyrbar grundläggning och Krohne, som var utsedd till byggledare för projektet, fick i uppdrag av abboten att genomföra kostnadssänkande förändringar. En förflyttning av kyrkan österut gav en enklare grundläggning men innebar också att platsen för altaret hamnade i långskeppet istället för i korsmitten. Grundmuren var redan uppförd när Neumann 1743 fick reda på misstaget. Problemet var nu att, i den byggda grundstrukturen, skapa ett dominerande centralrum runt altarets plats i långskeppet och förskjuta fokus från korsmitten. Tidigare hade Neumann arbetat med överlappning av rumsformer för att integrera korsplanens olika delar, inplacerandet av en dominerande rotunda i en långsträckt kyrkobyggnad och dubbelskalighet  där kyrkorummet formas av en inre, upplöst pelarvägg fritt i förhållande till det yttre skalet. Alla dessa teman fanns i tidigare projekt, och i synnerhet hans privata projekt, men kunde nu integreras till en helhet på ett unikt sätt i det förslag han arbetade fram.

 

Rummet

I kyrkans längdaxel ligger tre ovaler. Den större mittenovalen har det hjärtformade nådealtaret i sitt centrum. Vid dessa ovala rums tangeringspunkter ligger, i väst innanför entrén, två mindre ovaler som utgör rum för  sidoaltare,  och i öst, vid korsmitten, mötet med tvärskeppets cirkelformade rum. Den västra ovalen möter ytterväggen vid entréfasaden och ger denna en utåtbuktande form. Detta är, tillsammans med det stora antalet fönsteröppningar i fasaden, det som exteriört skiljer Vierzehnheiligen från mer konventionella  basilikakyrkor. Neumann ägnade relativt lite tid åt exteriören i sina projekt, rumsgestaltningen var alltid viktigast.

     Runt planens ovaler och cirklar reser sig kolonner, pilastrar och valv i en upplöst, skelettliknande stuktur som, tillsammans med takets kupolformer, omfamnar och definierar varje enskild  rumsvolym och samtidigt låter hela kyrkorummet upplevas som en dynamisk, ljusgenomströmmad helhet. Varje enskilt rum överlappar och övergår i intilliggande rum  utan skarpa gränser.

     Hela interiören flödar av ljus som tas in genom ytterväggens tre rader av djupa fönsternischer och vidare genom den inre pelarväggens öppningar. I centrum står nådealtaret, prytt med skulpturer av nödhjälparna. De fyra kolonnpar som omgärdar altaret symboliserar, tillsammans med entréovalens dubbla par och korets två kolonner, de fjorton heliga som vilar på fast mark och bär upp kyrkans tak.

     Vid Neumanns död 1753 stod det mesta av kyrkans murar färdiga. Vierzehnheiligen fullbordades nitton år senare.