Ingentingessä

Jag kan känna mig tom och misströsta att nånting ska kunna komma fram på papperet överhuvudtaget. Det finns ju inga garantier, bara en tom början. Det är nånting märkligt med skrivandet, eller skapandet överhuvudtaget, att man kan börja i en känsla av tomhet och nånting kommer fram ur det. Som moln som växer fram ur en tom himmel. En essä om ingenting borde ju egentligen bara vara ett tomt papper, fast papperet är ju nånting det också. Den totala tomheten känns omöjlig att föreställa sig och ändå kan den kännas så påtaglig ibland.

   Horror vacui, rädslan för det tomma papperet, eller alltings tomma början. Ett begrepp som skapades av grekiska naturfilosofer som en beskrivning av naturens, i deras ögon, motvilja mot tomhet. Senare kom begreppet att användas just för att beskriva tvivlet och rädslan för tomheten. Tomheten som en jobbig men ändå önskvärd utgångspunkt inför skapande arbete, eller med den kanadensiske teater- och filmregissören Robert Lepages ord: ”…, to give up on earlier convictions, inevitably involves doubt, a primordial condition of creation. People may think you have to find the answer, but what you need is to create the question”.

Tomheten som ett inre tillstånd, en tyst början på nånting okänt. Men fortfarande är vår värld påtagligt materiell, maten vi äter, kläderna vi skyddar oss med, husen vi bor i, alla konstföremål vi tillverkar.

Varför är tanken på frihet från det materiella så lockande? Är brist på ägodelar mer andligt och fritt eller bara tufft och fattigt?

   Den brittiske konstnären Michael Landy gjorde i början av 2001 en två veckors happening av katalogiseringen och destruktionen av alla sina ägodelar, inklusive pass och födelseattest. Totalt 7226 föremål maldes ner och packades i säckar. Allt utspelades på ett löpande band i en före detta butikslokal på Oxford street i centrala London. Landy ville ta konsumtionssamhällets predikan om valfrihet till sin yttersta extrem och utforska sambandet mellan materiella ägodelar och identitet.

   ”När jag var färdig hade jag en otrolig känsla av frihet, att allt var möjligt. Men den friheten har brutits ner av vardagslivets bekymmer. Livet var enklare när jag var uppe på min plattform.”

De mest värderade ägodelarna förstördes sist och en fårskinnsjacka som tillhört Landys pappa innebar en smärtsam förlust. Konstnärens mamma bröt ihop och fick ledas ut ur lokalen när hon såg utställningen.

   ”Det var som att närvara på min egen begravning. Det var svårt att återanpassa sig till ett normalt vardagsliv. Jag ville inte skapa nånting. Ville inte göra nånting alls efteråt. Det var svårt att skaffa nytt pass och födelseattest. Jag ville inte köpa nånting alls”.

Det värsta med projektet, i mångas ögon, var att Landy förstörde konstverk han hade i sin ägo. Det sågs som vandalisering och kostade honom en nominering till det prestigefyllda Turnerpriset. Långsamt återvände han till vardagen, med ekonomisk hjälp av sin gallerist. Efter en tid började han skapa bilder igen och hittade snart tillbaka till ett svårstoppat kreativt flöde. Ett absurt efterspel av utställningen var ett erbjudande från ett brasilianskt galleri att göra om hela projektet. När Michael Landy förklarade att det inte går att göra om en sån utställning, som nån musikal, erbjöds han istället att ställa ut teckningar.

För våra sinnen är världen påtaglig och konkret men det mesta i vår tillvaro är bara tomrum enligt fysiken. Materien består mest av tomrummet mellan partiklarna. Om det tomrummet togs bort skulle Stockholms stadshus kunna komprimeras till en ärtas storlek, eller var det en potatis? Allt det där som man tittar på och stryker över med handen är mest ingenting?

Tomrum eller inte så kan fortfarande skogsstigen bära kroppen eller sängen vara välkomnande mjuk, tyst och fri från intryck. Att åka till någon naturskön plats, och leva i stillhet och tystnad tillsammans med andra människor har blivit alltmer populärt. En själslig reträtt för att vila en överlastad hjärna och ur tystnaden känna nya krafter och idéer komma fram. Vi använder engelskans retreat, men tanken att dra sig tillbaka från vardagens belastning för själslig läkning har funnits länge.

   ”Ofta hör man människor som hört talas om retreater undra över tystnadskravet. Att inte få öppna mun så snart man vill, känns för många som ett tvång, som att vara instängd i sig själv. Men meningen är en alldeles annan. Det är inte bara det att man inte får utan att man slipper. Man slipper kommentera väderutsikterna, man slipper vara artig och konversera. Man kommer bort från ordens eviga kommenterande av allt vi gör. Efter ett tag upptäcker man andra nyanser, hör kanske ”sitt eget hjärta tala”, som det heter så poetiskt.”, säger Gösta Appeltoft på St, Davidsgården i Rättvik

Ur tystnaden kommer en rytm som pendlar mellan ingenting och någonting, mellan tomhet och det konkreta. Världen som en evig andning mellan någonting och ingenting.

   För ingentinget skriver vi en liten cirkel. Ett tecken för tomhet som också är en geometrisk form som vilar i sig själv, utan riktning och rörelse. Nollan kom från den arabiska världen och skapades troligen i bruket av räknebrädet, ett verktyg som är äldre än nollan. På brädet fanns gropar för tiotal, hundratal och så vidare i vilka man lade stenar. Så fort man fick fler än tio stenar i en grop, tog man bort dem och lade en sten i närmaste högre grop. När man skulle skriva ner resultatet behövde man en symbol för en tom grop, och man skrev noll.

För några år sen under en studieresa till Köpenhamn tittade jag på polishuset och dess runda innergård. Där fanns ingen variation, bara en helt uniform fasad runt hela gården med stora fönster och dörrar som förstärkte känslan av litenhet och desorientering. Ingen utsikt och inga hållpunkter. Det kändes som att gå omkring i en Kafka-roman. Som att vara ingentinget i en räknebrädas lilla tomma grop.

   För kyrkorum sågs cirkeln som en balanserad och fullkomlig form, en reflektion av helheten. Ett runt rum reflekterar himlakropparnas form, solens och stjärnornas rörelse. Det för alltings uppmärksamhet in mot sig själv, inåt tills det kanske inte finns nånting kvar? Som Peer Gynts sökande efter sin kärna. Eller Paul Austers  porträtt av sin far i ”Att uppfinna ensamheten” som det beskrivs av Svante Karlsson i en artikel i Hjärnstorm:

   ”Fadern var synbarligen där, han skötte sitt jobb oklanderligt och försörjde sin familj. Ändå var han djupare bemärkelse alltid någon annanstans. Detta förhållningssätt är samtidigt fullständigt omedvetet om sig självt. Den personlighet som fadern uppfinner åt sig för att göra sig oåtkomlig är inte bara en ogenomtränglig barriär som gör honom osynlig för andra, den gör honom osynlig också för sig själv. En människa som inte förmår visa sig i världen saknar spegelbild - inget ansikte förmår reflektera något väsentligt i hennes väsen. Eftersom inget kan bekräfta och därmed tillåts fixera hans jag är han i en bemärkelse identitetslös.”

Jag minns en bilfärd med mamma när jag var i sjuårsåldern där jag frågade vad som händer efter döden och hon svarade att man väl inte finns mer. Det var omöjligt att föreställa sig den tomheten och jag försökte se mig själv sväva omkring där uppe i himlen, osynlig, men det var som att jag kunde se allting omkring mig. Det gick bara inte att tänka sig själv som – ingenting. I alla fall ett osynligt medvetande som kunde se. Kroppen kunde försvinna men det där medvetandet skulle sväva omkring och kolla in vad som händer. Det gick ju inte att tänka bortanför det där osynliga gasmolnet uppe i luften som var jag fast ändå inte. Ingen id-bricka runt halsen, inga tajta jeans, ingen snedbena, bara ett icke existerande, osynligt, allseende medvetande. Men sen då? Var hörde det medvetandet hemma? Om jag verkligen skulle bli ingenting, inget allseende öga, inget medvetande som kan sitta och skriva om ingentinget, vad var jag då? Inte ens en tanke med sina små elektriska laddningar? Bara andas lite? Bara få finnas till lite grann utan att göra nåt särskilt?

   I en tid av sorg efter ett uppbrott från en relation för några år sedan besökte jag det lokala biblioteket - normalt en stimulerande plats med alla omslag och boktitlar som kan fånga min uppmärksamhet - men den här gången var känslan av tystnad och tomhet inombords verkligen konkret. Jag bara satt där och kände ingen riktning, inget innehåll, bara ingenting, och det var ändå på nåt sätt verkligt och vilsamt. Det som ibland kan anas bakom vardagsbruset visade sig tydligare nu en konkret tomhet, ett påtagligt ingenting och det enda min sökande blick fastnade vid var ett fotografi på väggen av: Tove Jansson?

Källförteckning

”Stuff and nonsense”. Artikel om Michael Landry i Guardian Unlimited på www.education.guardian.co.uk

”Teman i Paul Austers författarskap”. Artikel av Svante Karlsson, ur Hjärnstorm nr 59.

”Connecting flights”. Intervjubok med Robert Lepage av Rémy Charest.

Artikel om nollans historia på: www.kunskapsbanken.su.se