Härifrån till Peniche

Ett par som har sex på väggen. Min blick fastnar på affischen. En norsk film tror jag. Som strandbilden ur ”Härifrån till evigheten” fast utan badbyxor. Stora, vida havet och ett älskande par i solen.

   Foajén till biografen är kvav och fuktig. Stillastående. ”Rainman” börjar inte stamma på duken förrän om tjugo minuter.

     

     Sorlet i foajén blir till havsbruset på stranden i Peniche. Vi skrek så mycket vi orkade till varandra. Havet där bakom bara tog emot.

     Det började över tekoppen till frukost. Vi hade stannat till på ett litet café på väg till stranden. Jag glömde att beställa rostat bröd till dig och stubinen var antänd. En anklagande blick från dig och gamla oförrätter började samla sig i bakgrunden när vi försökte hålla ett haltande samtal under armarna.

     

     Flickan bakom biografens godisdisk suckar ljudligt och försöker bränna hål i mig med blicken. Säkert kvällens tionde hundring för en godispåse. Hon hugger häftigt myntrullen mot kassalådan och femmorna rullar iväg över golvet.

     

     Jag böjde mig ner och plockade upp den gamla tantens tappade växelpengar. Ett tandlöst leende och två skinande, svarta  pärlor inbäddade i russinhud sa stort tack. Hennes portugisiska förstod jag inte. Hon tog sin papperspåse med gårdagens bröd och skyndade iväg.      

   Tillbaka vid vårt bord kunde inte en miljon mynt skänka en glimt av tacksamhet. En bit rostat bröd, två veckors tågluffande, tre års förhållande och tjugofem år av varsin livshistoria hade trängt in oss mot ett litet cafébord och väntade på en lösning. Stubinen brann bakom din tystnad. Jag blev mer och mer förbannad och kände att två veckor för mig själv var bättre än det här.

     Morgonsolen värmde husväggen mittemot cafeét. Kylskåpskall luftkonditionering byttes mot solvarm havsdoft när vi gick därifrån i tystnad. Klyftan blev större ju mer vi närmade oss stranden och det stora fria. Skränande måsjävlar långt där borta. Havsluft, rymd och rutten tång.

     

     Doften av vått ylle får mig att må illa. Biografvaktmästaren försöker öppna dörren till salongen. Den går utåt mot yllemassan som pressar på. Någon tränger sig våldsamt på bakifrån och jag tappar balansen. En äldre kvinna framför mig får ta det mesta av tyngden. Ursäktanden och svordomar i trängseln. Ljudet av biljetter som rivs av snabb hand skär genom luften . Dammluckan är öppen. Massan börjar röra sig.

     

     När vi nådde stranden hade vi börjat skrika. Råskälla. Vi öste på ju mer vi närmade oss vågorna. Rymden och havet där bakom tog emot. All min ilska mot dig men ingenting gick sönder. Din tunna kropp gick där utan skråmor. Inga tårar i dina stora ögon, bara skärpa och hugg. Inget surtigande längre. Jag hatade blondhåret och dina stora ögon. Solbrända, grisskära skinkor som tittade fram under baddräkten. Näsjäveln. Vi slogs för varenda centimeter livsyta. Och havet bara tog emot.

     

     På duken härmar Rainman samlagsljud från hett försoningssex mellan hans bror och hans italienska flickvän. Regnmannen har smugit sig in i sovrummet och härmar ljud som inte betyder nåt särskilt för honom. Han försöker gunga i takt till ljuden med taniga, håriga knän.

     

     Vi slängde våra handdukar på sanden. Ett skratt började blanda sig i attackerna. Vi kunde titta på varandra i tystnad. Det värsta var över och det gick att andas igen. Du stod där på benen och jag hade överlevt. Vi slängde oss i iskallt vatten och fick ögon för strandlivet runtomkring. Vit solkräm smordes på dallriga armar och magra ryggar. Oljade strandraggare och förlägna tanter bakom handduksridå. Bikiniöverdelar knäpptes upp och igen. Sandknastriga baguetter togs fram ur kyllådor och för gubben med kikare hade fågelalibit stuckit för länge sen.

     

     Regnmannen har nått Las Vegas på sin resa. Hans minnesgeni ska håva in guldmynt. En skrattvåg drar genom biosalongen när han tafatt rycker i sin världsvana Armanikostym. Som en hundvalp som biter efter den främmande rosetten på svansen. Valpgeniet är paketerat, rumsrent och kan sitta med vid det gröna bordet.

     

     Den gamla tanten vi hyrde rum av hälsade hjärtligt när vi kom hem från stranden. Det skvalpade i tvättbaljan när hon vred ur ett lakan. Hon ville bjuda på kaffe som vanligt, men vi tackade nej och stängde om oss. Vårt rum var nerlusat med kitsch. Varje yta var täckt av ljusstakar, små fat, virkade dukar och fotografier. Brunbetsade träpaneler, fuskguld och rosa sängkläder. Storjesus på väggen hade ramlat i golvet flera gånger och händerna var fastlimmade upp och ner.

     Blötkläderna blev liggande på golvet. Solvärmen dröjde sig kvar i huden och genom det öppna fönstret hörde vi havet. I den guldramade spegeln såg vi oss bli nakna. Kanten mellan det solbrända och det bleka på dina skinkor när jag drog av dina shorts. Du nosade på min örsnibb och hals. Krävande händer på din lena mage.

   Vi andades tungt som vågorna. Inom oss.